Så hörde jag att Pensionärsföreningen planerade resa till Finland. Vilket ju passade väl in till 100års jubileet och dessutom mitt stora intresse för Finland som jag fått när jag läste Okänd Soldat på en Malaysisk patrullbåt utanför Singapore, när radarn jag skulle studerat lagt av. Dessutom hade jag precis läst den helt förträfflige boken ”Gustaf Mannerheim” av Dag Sebastian Ahlander, där inte minst Sveriges agerande mot Finland klargjordes. Så visst vore det intressant att åka runt bland Sisu i Finland.

Så åkte min fru och jag iväg på en av Silja Lines enorma fartyg. Hytten hade utsikt över en livbåt, vilket kändes betryggande. Fartygets buffé var fullmatad med god mat och det fanns inga problem att fylla sitt kaloribehov. Underligt nog fanns ingen betjäning som gick runt och sålde snaps, men tydligen håller även Finland på att förändras.

 

När vi dagen efter kom fram till Helsingfors hämtades vi med buss, och passerade Mannerheimstatyn. Det lär vara Skandinaviens senaste ryttarstaty. Visst är statyn pampig. Nästan i klass med Gustav Wasastatyn på Nordiska Museet i Stockholm. Fast vår Gustav sitter ju inte på häst.

 

Vårt första besök var hos en firmafilial. Den såg ut som en filial varsomhelst i världen och vi fick lättlunch som tack för att vi lyssnat på en föredömlig firmapresentation. Vad jag fascinerades av i den var att de visade blockschemorna där alla chefer enbart beskrevs med förnamn. Det stämde inte med min bild av finländsk företagskultur, där förr titlarna var framträdande. Men de aktuella organisationsrutorna innehöll inte det minsta Bergsråd denna gång. Och det var mineralvatten till bordsdryck och sallad till lunchen, Skillnaderna mellan våra länder minskar uppenbarligen.

 

Sen fortsatte vi med buss till Borgå. Finsk motorväg såg ut som svensk och vi slapp rusningstrafik.

 

I Borgå, som hade många vackra trähus, for vi till nationalskalden Runebergs hem. Det är mannen som skrivit Fänrik Ståhls sägner och berättelser om Lotta Svärd och Döbeln vid Jutas bland annat, som säkerligen flera av oss pensionärer fått deklamera i skolan. Runebergs hem såg ut som vilket burget borgerligt hem som helst ifrån början av 1900talet men vad vi hittade av författaren var i huvudsak en tung pjäs i silver och guld som kunde användas som vinkaraff. Det var en gåva från frontsoldaterna vid sista krigen. 8 kg vägde den, 12 kg med vin. Kanske en slags bild av Sampo, finnarnas egen Gral. Sedan fick vi se byster som tillverkats av en av Runebergs söner, som tydligen saknade läshuvud men var bättre på byster. De övriga sönerna hade haft läshuvud och hade blivit läkare och advokat tror jag. Läkarsonen hade varit med och behandlat den ryske ståthållaren Bobrikoff när han blev skjuten. Var den 1909? Karln dog hursomhelst trots nationalskaldssonvården, vilket kanske inte ingav finländarna outhärdlig sorg. Efter visning blev det fika med Runebergsbakelse, en ganska torr mandelskapelse som Runeberg själv tog till frukost tillsammans med en sup. Även utan sup gick bakelsen ner men med mer tvekan. Vi tog faktiskt med oss en bakelse hem och provade med Skåne, men den drycken föll inte bakelsen i smaken.

 

Från Borgå blev det busstransport till Villmanstrand eller Lappeenranta. Vägen gick genom magra skogar på stenig mark. Smålands kärva skogsmark var rena odlingsträdgårdar i jämförelse. Motorvägen var lika tråkig som svenska men trädens stammar var tunnare. Om orsaken var mager mark eller kriget kan man undra.

 

I Villmanstrand fick vi göra vad vi ville. Själv ville vi se på fästningen, som tydligen var från 1600talet. Men av befästningen fanns bara vallarna kvar, som dock var snyggt klippta. Inne i området fanns museer och kulturinstitutioner och en konstig staty som kanske hade någon relation till Lotta Svärd. Modern konst är inte alltid så lättolkad. På avstånd hördes vild musik med säkerligen konstnärligt vrålande vokalister, så vi trodde det var Skrikarna som uppträdde. Vi följde ljudet och kom fram till en festplats, där man firade Finlands 100års jubileum med inte mindre än tre popgrupper. Den förste hade skrikit färdigt när vi kom fram och åhörarna hade gett sig av nästan mangrant för att kurera sin hörsel. Vi lyssnade på den andra gruppen som hade kraftig skriktalang de också, upphjälpt av god förmodligen finsk elektronik. Det gick dock att äta en våffla vid scenen utan att bli hörselskadad. Den tredje gruppen missade vi dock. Vårt behov av Heavy metal var tillfredsställt.

 

Dagen efter var en båttur till den numera ryska staden Wiborg inlagd. Man kan tydligen ta sig in i Ryssland på korttidsvisering och vi fick stå i kö vid passkontor en knapp timme för att bli avfotograferade och viserade. Sedan kom vi in på båten, en trevåningssak med stor matsal och salong och till och med taxfreeshop. Och så åkte vi iväg på Saima Kanal, som tydligen fortfarande är en kommersiellt viktig farled. Finland har också hyrt den del av leden som går igenom Ryssland. Slussarna var nybyggda och reste sig upp ur vattnet med hydraulik. De var imponerande liksom de höga slussväggarna, dä fartyget sänkes med 5-10 meter per gång. Stränderna vi for förbi såg obebyggda ut och verkade vara full av skräpskog.

 

Det var en intressant upplevelse att sitta i båtsalongen, där en finsk allsångsledare med gitarr och kraftig röst ledde den finska sången. Sånghäften fanns tillgängliga och den mogna kvinnliga publiken sjöng med smittande entusiasm. Själv blev jag betagen av den helt obegripliga sången och tyckte finsk allsång var morsomt, vad det nu kan heta på finska. Kraftfulla melodier med lagom melankoli. Sångerna handlade visst mest om landskap och om saknad och obesvarad kärlek, men lättsjungna var de. Och sen fick vi en riktigt bra lunch.

 

Båtfärden tog kanske 4 timmar, men incheckningen i Ryssland tog lång tid för alla resenärer måste sorteras upp i sina grupper, beroende på vilka visa de hade. När väl sorteringen var färdig gick stämplandet av passen snabbt. Passkontrollörskorna såg inte ut som babuschkor. Sedan kom vi ut och där stod en buss och väntade liksom två försäljare med billiga suvenirer på språng. Den ena sålde masker tror jag och den andra vantar. Försäljarna såg inte påfallande fattiga ut. Vi for till stadens torg där ett nytt hotell fanns uppfört. Ganska finskt sterilstiligt invändigt, men vattnet i kranarna var inte drickbart. Men det fanns drickautomater i korridorerna som hade ”finskt” vatten, som var ofarligt.

 

På kvällen åt vi i ett gammalt slottstorn från svenska tiden. På väggarna fanns bilder med svensk text, som tydligen ryssarna tidigare beordrar övermålning av. Tack vare att väggarna täckts med ”svenskt” papper hade väggdekorationerna dock överlevt. Rimligt bra mat, rysk champagne och dessutom gick det att köpa snaps, som var behjälplig till den ryska sillen, som var grym. Och en rysk eller möjligen karelsk sånggrupp uppträdde med balalajkor och kvinnor utklädda till glada kolchosarbeterskor som sjöng på det där ryska strupsättet. Det var betydligt uthärdligare än den finska heavy metal prestationen vi mött i Lappeenranta och dessutom lite exotiskt. Några utvalda bland oss fick även delta i dans och viss instrumenthantering.

Dagen efter for vi runt i Wiborg som såg väldigt nergången ut. Ryssarna hade när de tog över staden skickat iväg alla de 80000 innevånarna liksom de övriga (400000?) finnarna i Karelen till Finland och flyttat in ryssar, som tydligen inte hade skötsel av puts på husen som sin specialitet. Fasaderna såg slitna ut men viss restaurering av ett antal nobla hus och kyrkliga byggnader pågick.

 

Stan var full av festklädda barn i skoluniform med rosetthattar på flickor och uppklädda föräldrar. Jag försökte få reda på vad som pågick av ett ungt föräldrapar som jag tilltalade på de västerländska språk jag känner till, engelska franska tyska och skånska, men de såg bara oförstående och lite skräckslagna ut. Det var först när vi frågade en lärare som stod omgiven av sin klass som engelska var gångbart, och vi fick då reda på, att det var skolstart som motiverat uppklädseln. Eleverna såg väldigt imponerade ut över sin lärare och läraren sprang faktiskt fatt oss när vi lämnat honom för att rekommendera besök på stadens fantastiska museum, en stor fästningsliknande koloss som vi dock missade. Vi hann dock med saluhallen, men där fanns mest utlagda livsmedel typ köttklumpar och grönsaker. Men till och med morötterna såg ledsna ut.

 

På vägen vid museet mötte vi en ledsen lärare i trasiga kläder, som tiggde. Tyvärr hade tiggarinvasionen i Sverige förhärdat våra hjärtan, så vi gav honom inte de rubler vi hade. Det skäms vi fortfarande för.

 

Dagen efter fick vi rundtur i staden i buss. Jag noterade ett pampigt hus där en tysk rikeman bott, vars fyra döttrar alla fått namnet Leider (Tyvärr) som förnamn. Men den efterlängtade sonen kom tydligen till slut. Om honom berättades, att han för att visa sin orimliga rikhet hade kastat en guldring i vattnet. Samma guldring hade dock hittats dagen efter i den fisk som då serverades. Sensmoralen kan man fundera över.

 

Och sedan det dags för hemfärd, som gick snabbare än ditfärden. Det var unga finskor som skötte allsångsvolymen. Finska tanter var mera smittande, tyckte jag. Vid Lappeenranta tog en buss vid som förde oss tillbaka via Borgå. På vägen passerade vi en av de finska försvarslinjerna från kriget, men den ingick tydligen inte i det inhandlade resepaketet.

 

Och i Helsingfors väntade båten. Vi fick en hytt utan fönster som kändes som en konservburk, men det var tydligen vad som ingick i resan. Men det gick fint att för en slant få hytt med fönster, vilket visserligen vätte ner mot affärsgatan mitt på båten, men som hade klart mindre konservburkskänsla. Och fiskrestaurangens skaldjurstallrik var såväl god som helt utan Montesumas hämnd, som jag tidigare haft konflikter med

 

Vi kom levande hem efter en intressant utflykt. Och tack vare taxfreeaffären på färjan fick vissa av oss också viss tyngdlyftarmotion. Motion är aldrig fel.