Start

(Vissa bilder kan du se i större format om du kan klicka på dem.)

Jag heter Bengt Bergkvist och min fru och jag följde med på pensionärsföreningens utflykt till Karlskrona i hösten 2016. Vår perfekta reseledare Riita har skrivit ner en översiktlig berättelse om resan, som jag utgår från och kompletterar med mina övriga iakttagelser och en del extra information som jag läst mig till, bland annat i Grimlands bok Svenska Folkets underbara öden.

 

Resan intresserade inte mindre än 33 personer, och den 18 september bar det iväg med start från Saabs anläggning i Järfälla i en rymlig buss, som även innehöll toalett. Vi män informerades speciellt om dess användning under färd, och att stående verksamhet i det begränsade utrymmet kunde leda till skador vid bussmanöver. Tack var denna information blev inte någon man skadad under bussresan.

 

Sedan satte vi på oss säkerhetsbältena och for iväg på söndagsmorgonen då trafiken fortfarande var måttlig. Under resan serverade oss Riitta kaffe genom att förunderligt vigt balansera fram på den skakiga bussgången. Kaffet satt gott.

 

Första stopp var vid Vadstena slott, dit bussföraren tog oss via slingrande smala vägar i staden, där uppenbarligen tidigare bussar gått i kvav av nerböjda järnstaket att döma. Slingrandet var dock inte helt enkelt, men med hjälp av lokalbefolkningen befann vi oss snart vid slottet.

 

Vi tog oss över vallgraven in på den stora slottsgården, där den 1500tals klädda guiden Maria mötte oss. Om jag minns rätt, var slottet ett strategiskt fort som elaka danskar måste passera på sin väg på att försöka återta Skandinaviens Huvudstad Stockholm från Gustav Vasa, som beordrat slottsbyggandet. Slottet skulle också vara ett fäste mot Smålänningarna, som via Dackefejden satt upp sig mot konungen. Slottet utnyttjade sten från ett nedrivet kloster i närheten och hade i modern tid byggts till med lokaler för Riksarkivet. Slottet hade brunnit på 1800talet?? varvid huvuddelen av inredningen förstörts.

 

Ingången till slottet var mörk och kuslig, men vi famlade oss in och hittade trappor. Ju högre upp i huset vi kom, desto ljusare blev de tomma salarna vi passerade. Under vägen blev vi informerade om slottets historia. Slottet hade tydligen lyckats stoppa danskarna vid något tillfälle och fått dem att bränna upp Jönköping för att få utlopp för sin elakhet. Att Danskarna varit elaka fick vi ofta höra på resan.

 

Till slut kom vi upp till Brudsalen högst upp, där Gustav Vasa hade gift sig med sin sista brud, enligt legenden. Visserligen blev salen klar först 20 år efter kungens död, men sådant lappri bryr sig inte legender om. I salen serverades god lunch.

 

Gustav Vasa hade bott i slottet någon tid. Men i historieböckerna talas det mer om hans yngste son Magnus som bott här. Denne son, vilket jag inte kände till, tvingades underteckna dödsdomen mot Johan den III, och sägs härvid ha blivit vansinnig och hoppat ner i vallgraven, där betjänter fått fiska upp honom. Han blev aldrig frisk igen. Om han spökar berättade inte guiden något om.

 

En annan incident vid slottet var Vadstenabullret, en societetsskandal som Erik XIV till sin faders stora vrede läckte till kvällspressen. Kungens dotter Cecilia hade bott på slottet i samband med hennes systers bröllopsresa, och vakter hade noterat en stege som rests mot fönstret i hennes sovrum. Hertig Erik informerades, och vid nästa stegresning sågs brudgummens broder klättra upp för stegen. Vakterna tog då bort stegen och när de kom in i Cecilias sovrum avslöjades brodern med hosorna nere. Huruvida samtycke förelåg är okänt, men intränglingen arresterades och man försäkrade sig om, att han inte skulle antasta något fruntimmer i framtiden,

 

Hursomhelst är det ett pampigt slott.

 

Bussen tog sig enkelt ut ur Vadstena, med kursen mot glasriket i Kosta, som låg på perfekt avstånd från Vadstena ur urinblåsesynpunkt.

 

Glasriket

 

Kosta en söndagseftermiddag sjöd inte av liv, och fabriksverksamheten där är väl nedlagd. Så nu var det shopping som gällde i varulager med glas med mer eller mindre Småländsk härkomst. Och så kunde fika införskaffas samt hotellet beskådas av dem som så ville. Hotellet har väldigt vackra rum med glasprydnader och försöker uppenbarligen hålla igång trots att fabriken lagts ner. Förutom glasförsäljning fanns där även en utställning med föremål i mer eller mindre konstnärlig form. Det mesta var halvgenomskinligt men en ubåtsstaty fastnade i min kamera. Alternativ smygteknik?

 

Karlskrona

Efter Kosta begav vi oss till Karlskrona med snabb och effektiv incheckning på hotel Archipelag med helt acceptabla rum. De som önskade kunde undfägnas med lätt mat på kvällen. Själv gick jag ut i det våldsamma mörker som rådde i stan där Kajorna skrek sig hesa vid Amiralitetsparken. Ganska kusligt faktiskt. Men vi hittade en liten mataffär med en sanslöst förkyld ägarinna, och kunde anskaffa nödiga utensilier för mindre kvällsmat i det kök, som fanns i vårt rum.

 

Dan efter guidades vi runt i stan och fick reda på, att stan grundades 1690 av Karl XI som ville ha en mindre isbenägen hamn för den svenska flottan eftersom svenska besättningarna behövde längre tid för att bli lika duktiga som de danska. Flottbasen skulle samtidigt ligga närmare ärkefienden Danmark som ju blivit av med Skåne så sent som 1658 och var full av revanschsugna elaka Danskar som naturligtvis ville ha Skåne tillbaka. Tacka för det.. Man hade först funderat att göra Kalmar till ny flottförläggningsstad, men hamnen i Karlskrona var lättare att befästa, så det fick bli Karlskrona efter sedvanligt gnäll från gamla förläggningsorten Stockholm där Stockholmarna, naturligtvis saboterade flytten så gott de kunde. Men det blev som kungen ville, och grannstäderna blev av med sina stadsrättigheter och hantverkare tvingades flytta till Karskrona som byggdes upp på Trossön som en garnisonsstad med potential och byggnation värdig en huvudstad. Skeppsbyggarfolk flyttades från Stockholm och Österbotten, och stan blev snart Rikets tredje stad i storlek efter Stockholm och Narva.

En förvånande sak med stan var att den saknade tillgång till brunnar med sötvatten. Vatten fick hämtas från en närliggande å med pråmar, vars grumliga vatten befolkningen fick hålla till godo med. Först på 1860 talet försågs Karlskrona med en vattenledning från samma å, som med tiden också renades genom filtrering i en närliggande grusås. Stans stora Vattenborg byggdes då också.

 

Därefter fick vi se utsidan på Amiralitetskyrkan med Rosenbom, som nu försetts med en skylt att bidrag till kyrkan även kunde ges via Swish. En kyrka i tiden! Bredvid Rosenbom fanns en ganska så ynklig staty över Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson, som tydligen retat kungen från ett gömställe under Rosenboms hatt. Efter stadsrundturen for vi till det gamla varvet.

 

Gamla varvet på Lindholmen

Vi for sen in genom den avspärrade garnisonen för att bese det gamla varvet där även den moderna stapelbädden för ubåtar var placerad. Men dit fick vi inte gå in utan endast till en annan äldre stapelbädd med imponerande takbjälkar. Bredvid låg även torrdockan, som man lyckats få tät med hjälp av gångjärn och slutarmekanismer konstruerade av Polhem. För att tömma dockan använde man pumpar som ursprungligen drevs ett stort antal matroser som fick vandra runt. De ersattes senare av en enorm ångmaskin, vars skorsten fanns kvar även om nu modernare motorer utnyttjades. Tack vare torrdockan kunde man komma åt att rengöra fartygens bottnar vilket tidigare hade krävts att fartygen tömdes på kanoner och därefter vältes på kant, så att botten blev synlig. Torrdockan hade på sin tid varit ett tekniskt underverk.

 

Nils Holgersson hade tydligen sprungit runt på holmen, som nu var militärt skyddsområde, förr försedd med en uppställning av gamla galjonsfigurer som stått utomhus under tak. De var dock numera flyttade till museet och vi utflyktsdeltagare blev fotograferade under galjonstaket.

På varvet låg även Repslageriet, en 300 meter lång träbyggnad där man kunde slå rep som det heter. Repets beståndsdelar fästades på tvärställda hjul, placerade på räls. Genom att rotera hjulen tvinnades repet samtidigt som repet förkortades. Några av oss fick medverka i produktionen av ett hamparep. Detta rep fick vi för övrigt med oss till pensionärsföreningens samlingar. Förutom hampa användes även kokos. Repen, speciellt de grova som användes för ankartross, hade en relativ kort livslängd. Man tjärade repen, vilket fyllde banan med förförisk doft. För övrigt lades en färgad tråd in i alla marina rep som identifiering.

 

När jag i samband med detta föredrag läste om Gustav Vasa och hans tid noterade jag, att bland någon av de motståndare som Gustav lät avrätta fanns en, som blev hängd skymfligen genom att repet inte var av hampa. Hamparep hade tydligen viss status.

 

Karlskrona museum inkl ubåt och robotbåt

Staden hade fått ett nytt marinmuseum, som var en låda som gick ut i vattnet och tydligen var ett arkitektoniskt mästerverk. Längst ut mot vattnet fanns en hall i glas där galjonsfigurer fanns uppställda.

 

En del av museet visade modeller av olika marina linjeskepp, som tydligen kallades så eftersom de använde bredsidor mot fienden vid bekämpning. Huvuddelen av kanonerna var placerade på fartygssidorna och var mynningsladdade och hade en icke föraktlig genomslagskraft.

Det talades mycket om varvsindustrin som byggde linjefartyg i rekordfart på varvet som uppfördes i rekordfart av generaladmiralen Ehrensvärd. Fartygen konstruerades under ledning av Sheldon, en engelsman, som fick hjälp av skeppsbyggare från Stockholm och Österbotten. Sverige fick mycket stor flotta av god kvalitet. När ryssland kom ut till vatten via Finska viken, Kronstadt, låg Karlskrona lite fel, och en del av marinen omlokaliserades igen till stockholmstrakten.

 

Förutom gamla skeppsmodeller hade man stoppat in Sveriges första ubåt liksom en sentida variant i en stor sal. Den gamla båten, som för övrigt var rödmålad, kunde man inte besöka, men däremot den senare som var helt modern med 8 torpedtuber fram. Svenska ubåtar hade med tiden fått alltmer rollen av framskjutna dolda observationsposter som med hjälp av passiva sonarer och periskop kunde mäta in närliggande fartygstrafik. En svensk sådan ubåt med tystgående stirlingmotor hade lånats ut till USA för att verifiera bl a ubåtsskyddet hos hangarfartyg och där det enligt uppgifter varit skrämmande framgångsrika.

 

Vid kaj fanns även robotbåten Västervik med rb15 beväpning förutom torpeder och intakta sensorer, som fick besökas. Jag tror det var detta fartyg var det enda tillgängliga i samband med ubåtsincidenten vid Karlskrona. Dess elektronik fanns kvar och kördes upp en gång om året. Båten har bland annat firmans Artesikte och Mölndals fula antenn på det alldeles för svaga vridbordet, som var gjort för PEABs luftgenomsläppliga antenn. Under spaningsantennen satt MELs signalspaningsantenner och ytterligare en liknande anläggning.

 

Båten hade vattentäta skott med höga trösklar mellan sektionerna, vilket krävde viss gymnastisk förmåga. Eftersom jag själv tidigare varit på båten en gång i tiden förvånades jag över dessa höga trösklar, som jag som yngre då inte på något sätt besvärats av.

Sjöofficersmässen

På kvällen vandrade vi unisont ut i staden och passerade en större korvkiosk, som tydligen inte var målet. Förnämlig middag hade ordnats på Sjöofficersmässen, en imponerande flervåningsbyggnad med rum beprydda med kungaporträtt. Maten var förträffligt och rapp och det gick nästan att samtala med bordgrannen trots ljudnivån. Samtidigt med vårt besök hade marinen en högt uppsatt gäst från Tyskland, och de höga militärernas mössor kunde avnjutas på hatthyllan i gardroben. Det fanns klåfingriga lustor som fick undertryckas.

 

Smygfartyg

 

På tredje dagen fick vi bese HMS Karlstad, Sveriges modernaste korvett, som låg på marinbasen bredvid den avrustade Smyge, där smygtekniken testats för första gången. Smyge såg lite skabbig och ledsen ut.

 

HMS Karlstad ser ut som ett fartyg man lagt lakan över. Ytorna är släta och anpassade för att göra fartyget svårobserverbart med radar. Även andra åtgärder för att försvåra dess upptäckt hade införts, till exempel drivs fartyget fram av vattenstrålar (vattenjet) , drivna av turbiner vid högfart och dieslar vid lågfart. Motoravgaserna kyldes för att undgå IR upptäckt. Jag tänkte på stridvagn S med sin turbin som hade ett varmt moln över sig. Motorstyrningen var komplicerad och krävde datorkraft.

 

Fartyget har inget konventionellt däck utan bara en helikopterplatta, men stora luckor som öppnas på ena sidan för lastning. Undrar om skarvarna behöver tejpas för smygeffekt vilket lär krävas för smygflygplan. Sidorna såg för övrigt småskrovliga ut. Fartyget är utrustat med alla tänkbara sensorer såväl passiva som aktiva, där de senare måste användas med försiktighet för att inte avslöja fartyget. Fartyget saknar dock fortfarande luftvärnsrobotar för luftförsvar, så det vill allt till, att det håller sig osynligt eller att Boforskanonen är tillräckligt avskräckande.

 

Fartyget hade Eriksson radar i pyramid överst där väl också Signalspaningsutrustning fanns. PEABs siktesradar fanns inbyggd med parabolen riktad mot. Kanonen satt också inkapslad. Sonarer fanns, både passiv och aktiv. För undervattensspaning. Fartyget var för offensiva uppgifter beväpnat med sjömålsrobot 15, levererad i lådor (kustartillerisnitt) samt även torpeder, såväl för offensiva som defensiva uppgifter.

 

All information fördes till stridscentral med 12 operatörer, chef och datorskärmar. Bakom varje stol hängde skottsäkra/eldsäkra? Västar och hjälm. Ett stort antal kabelknippen kommunicerade med fartygets sensorer.

 

 

Styrhytten överst på fartyget använde rullbollslik styrning i stället för ratt. Reservstyrning med ratt fanns dock. Digitala sjökort var inprogrammerade , men även papperskopior fanns som reserv. Styrning krävde dator för korrekt avböjning av jetstrålen.

 

Fartyget hade också en helikopterplatta där även kulsprutor kunde placeras.

 

Huruvida smygtekniken också var orsaken till att besättningen var nästan 50% kvinnlig vet jag inte, men såväl de manliga som de kvinnliga guiderna verkade synnerligen kompetenta. Utrymmena verkade rimligt bra och såväl styrhytt som stridsledningscentral verkade funktionell och rimligt trivsam..

 

Vi pratade en hel del med den kvinnliga besättningen och fick då bl a reda på, att marinen stått för vidareutbildning, bl a i ett fall från kocka till signalist. Och man undrade, om svensk industri skulle våga satsa på något sådant. Det sades också, att marinen inte hade någon påtaglig personalbrist och att besättningarna nuförtiden fungerad bättre än under värnpliktstiden.

 

Öutflykt

 

En dag åkte vi färja ut till Aspön för att besöka KA museet och fästningen Drottningskärs kastell.

 

Mitt mellan alla öar som skyddade Karlskrona i hamnområdet låg fästningen God Natt på en klippa, ett runt torn som såg ensamt ut. Hamnen skulle ha försetts med flera sådana ”kanontorn” men när de gjutna järnkanonerna ersattes med bakladdade stålkanoner med räffling för precision och ökad räckvidd och möjlighet att utnyttja spränggranater, så försvann behovet av dessa befästningar. Vi kunde vid sjöturen även beundra den ryska flodbåten som låg vid kaj och tjänstgjorde som flyktingförläggning.

  

KA museum

Vi åkte färja ut till Aspön med bussen som ej utan problem lyckades slingra sig genom smala vägar till KA museet där förutom kaffeservering visades en mängd kustartilleriutensilier.

Det stod en imponerande stor lastbil där, som svensk förvaret köpt från Normandis stränder, där lastbilar såldes per kvadratkilometer efter kriget. Åtskilliga var trasiga och hade kulhål, men de gjorde god tjänst i svenska försvaret. De var producerade av General Motor och drog 14 liter bensin per mil men var rimligt driftsäkra och användes länge inom kustartilleriet. En sista lastbil hade räddats till museet.

 

Här fanns också radarutrustningar, såväl mycket tidig utrustning från England som Mareld från PEAB. Stationen fanns i rörliga hyddor som skulle kunna bogseras ut i skärgården, men vars sjöegenskaper inte var helt optimala. Den användes också i fasta nedsprängda anläggningar och var försedda med hoppfrekvensmagnetronen, som enligt FOA skriftliga utlåtande gjorde radarn helt ostörbar. Även den senare Mareld stationen fanns på museet.

 

För optisk avståndsmätning fanns imponerande monster som utnyttjade parallax mellan två kikare. Avståndsmätning med ca 25 meter precision gick att erhålla ut till 2000 gånger parallaxbredden, dvs till 8 km för ett åbäke med 8 meters spegelavstånd. Vid gott väder.

 

Där fanns också flera kustartilleripjäser, den senaste med inbyggd transportmotor och fjärrkontroll.

 

Det berättades, att Sverige 1942 inhandlade pjäser från Tjeckoslovakien. De fick dock inte exporteras eftersom de hade gummihjul, som tyskarna hade brist på. Trelleborg fick snabbt producera däck och därefter kunde pjäserna föras över till Sverige.

 

En av pjäserna på museet hade nylevererats i samband med ubåtsincidenten och ställts upp och provskjutit intensivt inom områden, där rysk räddningsinsats kunde befarats, till ryssarnas påtagliga missnöje. Att kanonen endast hade tillgång till övningsammunition, den skarpa var nämligen inte ännu utvecklad, berättades aldrig för ryssarna.

 

Drottningsskärs kastell

 

Efter besöket tog vi oss till en av de befästningar som bevakade inloppet i Karlskrona hamn,

Sten hade tagits från Kristianstad? Och Hälsingborg.

 

Fortet var utformat efter den tidens franska design med det modernaste stormningskydden och var väldigt välbevarat

 

Det fanns långa rader av kanoner såväl på vallarna som i själva slottet. Kanoner som dock inte hade tillräcklig räckvidd för att täcka inloppsrännan. Detta visste dock inte den ryska kejsarinnan Katarina om när hon lät belägra Karlskrona för att förstöra den svenska flottan. Ryssarna vågade inte ta sig in i hamnen på grund av ”den grå lusen” som Katarina kallade befästningarna. Ryssarna visste inte heller, att staden just då plågades av pesten och att endast 7 pjäsbesättningar fanns alerta. Det ryska spioneriet har tyvärr förbättrats på senare tid.

 

Ingen brunn fanns i fästningen, Vatten fick forslas dit till den bassäng som fanns på gården.

Besättningen bodde i trånga och fuktiga kasematter med mycken sjukdom,

Bröd bakades m h a trampande soldater som knådare

 

Kalmar slott

 

1100 tal. Vi visades runt av en ung guide. Slottet hade en grym fängelsehåla där folk kastades nakna ner för för avlivning via kallvatten eller medfångar. Man har hittat såväl mans- som kvinnoben under den köckenmödding som uppstått eftersom hålan senare användes att kasta skräp i tills stanken blev för besvärande.

 

Fästningen hölls av insatta tyska legoknektar och var svår att inta med Gustav Vasas bondesoldater. Det blevs möjligt först efter att danska flottan dragit sig tillbaka med sin chef Lundby, som hellre ville etablera sig som sjörövarkapten på Gotland. Bondearmen lyckades dock slutligen storma borgen efter att Gustav Vasa hotat med att avgå. Det fanns en skicklig

prickskytt på fästningen, som Gustav Vasa ville anställa. Men han avrättades av bondehopen. Hursomhelst tog Danskarna senare tillbaka festningen och stal all inredning

 

Kalmar blev ointressant när Danmark avträdde Blekinge och flottan lades i Karlskrona. Fästningen blev spannmålsupplag, fängelse och bränneri och revs till del. Nu finns Erik XIV s rum med lönnrum och flykttrappa kvar. Liksom hängande tak, tronstol och drottningsäng.

Trappa till visitationsrum gjord av gravstenar över katoliker för att skymfa de skurkstämplade papisterna. Drottningens visitationsrum fanns intakt, och det berättades, att dörrarna saknade handtag men hade i stället alltid städse soldater, som öppnade dörren vid drottningbankning.

 

Erik XIVs mottagningsrum fanns intakt med vackra träinläggningar. Bakom rummet fanns ytterligare ett, som kunde evakueras via en lönngång, varifrån det gick att ta sig ut till vallarna. Erik var ganska rädd för konspirationer, vilket var en välmotiverad rädsla. Men han dog i alla fall.

 

Västervik

Vi for hem via Västervik, där vår chaufför lyckades penetrera de smalaste gränder för att komma in till Nilssons café mitt i stan som serverades det vackraste Budapestbakelsen jag någonsin sett.

 

Hemresan

Efter välintagen fika for vi mot Stockholm. Under resan avtackades Riita för hennes föredömliga färdledarskap och den för en försvarsindustris pensionärer perfekta visningsobjekten. När väl avtackningen var klar passade en lastbil på att blockera E4an, så vi tvingades ta av vid Stavsjö bruk, där ett förträffligt café vid Statoilmacken försåg oss med extra fika och eventuella nödigheter kunde avhjälpas. Därefter följde vi gamla E4an hemåt, men kom fram till Essingeleden precis när det stängdes för reparation, vilket gjorde att hemkomsten blev först vid 22.30 tiden. Men det var skönt att komma hem efter en mycket givande utflykt.